lördag 7 april 2012
Nils
Det är bara en katt, brukar man säga. En katt och hela min värld. Han gick som en rock star och jag höll hans tass.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
'cause if you fight love you're always a loser.
The wonderful world of Sara.
Jag är Sara och mitt hjärta är rött och sitter nog ganska mycket till vänster. Det är också uppdelat och utdelat till en skara fina typer. Som min käresta Niklas och mina katter. Speciellt mina katter.
Jag älskar ordvitsar. Jag tycker ganska mycket om ord i allmänhet. Speciellt om de är rät stavade och ihop skrivna(stor humor!). Det är kärlek! Sen tycker jag om Mario kart och Super Mario 3. Och min katt Nils. Jag ogillar flygplanstoaletter och att tjejer ser sig själva som offer. Om du undrade.
Men jag gillar tv-spel. Och zombiefilm. Och att fota min katt. Och jag är lite kär i Uardaakademins ordbok.
Kul fakta: Jag kan handmjölka en ko, jag är prylgalen och mina ben är olika långa.
Jag älskar ordvitsar. Jag tycker ganska mycket om ord i allmänhet. Speciellt om de är rät stavade och ihop skrivna(stor humor!). Det är kärlek! Sen tycker jag om Mario kart och Super Mario 3. Och min katt Nils. Jag ogillar flygplanstoaletter och att tjejer ser sig själva som offer. Om du undrade.
Men jag gillar tv-spel. Och zombiefilm. Och att fota min katt. Och jag är lite kär i Uardaakademins ordbok.
Kul fakta: Jag kan handmjölka en ko, jag är prylgalen och mina ben är olika långa.
- Sara
- Linköping, Sweden
- FaktaFakta: Alla bilder i bloggen har jag fotat. FYI, liksom. Om det nu inte står något annat.
3 kommentarer:
Fan. Lider med dig (om sådant är möjligt).
Han var en bra puffboll!
Jag minns så väl när han en gång gosat med Kajsas ögonskuggepensel och sen svansade runt stolt och grönglittrig i hela nyllet. Vad det minnet hjälper vet jag inte, men det var roligt och fint då.
Den bästa puffbollen!
Usch Sara, vet vad du går igenom. Det är aldrig trevligt, att behöva ta det där avgörandet, som väger över i tyngdskålen, tyngden som går över för avlivning. Det är hemskt och man glömmer aldrig, men sorgen kan lindras som jag brukar säga. Själv åker jag fortfarande till djurminneslunden nere i Rimforsa till vår Charlie ett par gånger/år. han ligger inte ens där, vi vet inte vad de slängt askan, men bara ändå att ¨få åka dit man vet att han blev kremerad, gör mig till freds. Jag skiter i folk som resonerar , det var ju bara en....
Har visserligen också tänkt så, men det var innan man växt upp och var typ 14 eller något. Tur man får in lite vett upp i kookan med åren. Tröstekramar från mig, Carola
Skicka en kommentar