att sakna saker

-Gå i trappor

-Duscha på ett normalt sätt, när jag vill

-Vara spontan

-Andas

-Sova i min egna säng, på min egen kudde

-Dricka alkohol med vänner

-Laga mat

-Köra bil

-Kittla Niklas (för att det är kul och för att han är så söt när han fnissar)

-Hjälpa mormor att handla

-Göra konstiga saker med Henny

-Fuldansa

-Diska

-Handla mat

-Slippa planera varje steg jag tar

-Använda Östgötatrafikens app för busstider

-Använda jeans

Typ.

markus

Jag fattar att ni aldrig kommer att förstå min vurm för Markus Krunegård, men jag älskar verkligen hans musik. Jag har aldrig varit en person som i första hand lyssnar på texter. Kanske är det det som gör det hela mer uthärdligt, om man ska vara elak. Först och främst är det musiken, ljuden och rösten som ska tilltala mig. Men något är annorlunda med det här albumet, nu var det texterna som letade sig in först och musiken kom liksom på en stillsam andraplats.

Jag är så evinnerligt trött på att musik ska vara så jävla pretentiöst. Finner jag djup i Markus så gör jag det. Finner någon annan djup i Kent, Takida eller Martin Stenmarck så gör dom väl det. (även om vi alla vet att folk som lyssnar på Takida faktiskt är lite, lite efter)

Dubbelmoral? Jag? Det var det roligaste jag hört idag..

Asså, sluta rapea det swedish språk lixom.

Det språkliga förfallet bland folk håller mig vaken om nätterna. Nu menar jag inte slarvfel och liknande petitesser, utan när folk helt uppenbart skiter i att lära sig skriva korrekt. Jäkla otyg! Hur jävla svårt kan det vara att skriva ihop ord? Nattaggression. Jäklans miffon.

Just det. Jag hatar Familjeliv också. Inklusive alla som hänger där (ikväll älskar vi generaliseringar). Värre ställe får man leta efter och då hänger jag ändå på Flashback. Dödsknarkarnazistforumet nummer ett.

BLEKA FITTAN

ÅH NEJ. Jag måste börja BLEKA FITTAN. Annars kommer Niklas bergis dumpa mig så hårt att jag inte sett på maken tidigare. Inte kan man gå runt och vara NATURLIG heller. Det går ju bara inte. Blek era fittor, lev ett bättre liv!

shop til' you drop

Det här med att sitta hemma hela dagarna gör att man till slut får slut på saker att göra. Det är inte så att jag redan tröttnat på min nya iPad (vem som helst som vill får gärna spela alla möjliga spel mot mig! Jag återfinns oftast som benmjol eller benmjöl. Sök upp mig!), den roar mig fortfarande, men att pilla på den 24/7 funkar liksom inte. Så nu har jag tagit till det tunga artilleriet, jag internetshoppar! Det är roligt, men dyrt. Eller ja, det behöver ju inte bli så dyrt om man gör som jag (oftast) gör, fönstershoppar. Man stoppar massor av roliga prylar, kläder, inredning eller whatever i kundkorgen. Sen skiter man bara i att gå till kassan. Man stänger bara fönstret och låtsas som om inget har hänt. Fast ibland råkar man kanske klicka på köp ändå. Då får man stå sitt kast.

Senast råkade Gina Tricot lura på mig en top och en sjal. Och sen kom HM och kastade en leopardfärgad pyjamas, en paljettklänning och ett par pyjamasbyxor på mig. Bara sådär! Och idag så dök det upp en ny lurig butik som kastade två tröjor och en mössa på mig, utan att jag ens gjort nått! Vilket jäkla sätt alltså.

Ett hett tips för oss som är både lata och lungsjuka är att lägga bankdosa och kreditkort i andra änden av huset. Och att inte under några som helst omständigheter lära sig sitt kreditkortsnummer utantill. Det har hindrat mig många gånger. Räddat mig eller stoppat mig, beror på hur man ser på saken.

Kanske dags att sova?

OBS! Det är helt okej att lära sig kreditkortsnummer för att kunna köpa pizza online i syfte att bli tjock. SLUT PÅ OBS.

favorit i repris

Nu tror jag att jag har gjort den sista undersökningen i utredningen för nya lungor (igen). Nu ska jag bara godkännas och såntdär så är jag väl tillbaka på väntelistan igen. Sen kan det ju ta hur lång tid som helst. Eller hur kort tid som helst. Men vad fan, det var ju så roligt så vi gör det igen! Tjoho!

Joråsåatte. Ja, det var väl mest det. Nu ska jag äta popcorn doppade i karamell och jordnötter. Det är så sjukt gott att jag avlider. NOMS!

tisdag

Han lämnar ett tomrum efter sig som ingen någonsin kommer att kunna fylla. Dels för att han var ganska tjock och knubbig men också för att han var Nils. The Nils. Nilsson. The one and only. Sådär är det givetvis för alla som någon gång haft djur. Det är alltid något av dem som ligger lite närmare hjärtat. Eller som ligger som en pannkaka på hjärtat och ger en andnöd. Men det gör inget, för han är ju så söt.

Jag vakar över Selma som en hök, livrädd för att hon ska råka ut för samma sak som Nils. Minsta lilla nysning och jag spänner ögonen i henne och väntar mig att hon ska börja vingla och kräkas. Jag dammsuger internet efter bästa försäkringspriser på katter. (Ja, jag skäms över att jag inte har någon av mina katter försäkrade) Inte för att en försäkring på något sätt är..tja, en försäkran om att just Selma ska klara sig. Men ändå. Murphys lag talar ju om för en att om man betalar för en försäkring så kommer man aldrig behöva använda den.

Nils

Det är bara en katt, brukar man säga. En katt och hela min värld. Han gick som en rock star och jag höll hans tass.

nils

Det är okej, jag får. Jag har en diger samling av bilder ni kan få njuta av, oroa er inte.

Tänk att man kan älska så innerligt, ett djur. En katt, mitt gryn. Hans päls, hans nos, hans tassar, varje centimeter av honom (ja, allihopa) gör mig glad. Det är som att all kärlek jag hade över när Nils föddes projicerades på honom. Han fick allt mitt överskott. Han blev Nils med hela mig. Vad i hela fridens namn skulle jag göra utan honom?

Anna + Annika. (klicketiklick på länken)

nils

Han är mitt hjärtegryn och det gör ont att se honom må dåligt. För det gör han, han är långt ifrån sitt egna jag. Han ligger mest som en säl och sover. Han rör sig inte speciellt mycket, han äter inte och han dricker inte och den där sprutan med kortison verkade inte hjälpa speciellt mycket. Idag har han pratat lite, och man hör att han inte mår bra. Mamma säger att vi ska ge honom några dagar, och jag vill så innerligt att det ska ske en förbättring.

Jag vet ärligt talat inte hur jag någonsin ska kunna ta ett såntdär beslut om det skulle behövas.

Nilsson

Nilsson snarkar igen. Alltid ett gott tecken! Heja Nils! Dumma stroke.

nils #2

Idag var vi till veterinären med Nils. Nils hatar verkligen att åka bil, vi hann inte mer än backa ut från uppfarten så började han gurgeljama sådär som han gör när han är hemskt miss-nöjd med något. Men det är helt okej, man får vara missnöjd när man är sjuk och dessutom måste åka bil i en rosa transportbur som är tre storlekar för liten. (Nils fick backa in i buren eftersom han inte kan vända sig i den)

Nåväl, väl framme hos veterinären kunde det väl inte riktigt fastställas vad det egentligen är för fel på honom. Veterinären tror att Nils har fått en eller flera små strokes, vilket tydligen inte är helt ovanligt bland äldre katter. Man gör inte så mycket åt det hela mer än att man hoppas på att det går över. Nils fick en kortisonspruta som kan hjälpa på vägen och en dos antibiotika i förebyggande syfte. Sen får man vänta och se. Han är lite piggare och vi ska se om han vill äta lite musslor sen. Musslor är hans favorit. Nomnom.

nils

Nils är sjuk. Han är hängig deluxe och kan knappt gå, han vinglar fram. Han kan inte hoppa upp i soffan själv och han kräks hela tiden och om han dör så dör jag också. Jag vet inte vad som är fel på honom och nu ligger han inne i mammas säng och sover för hon lovade att kolla så att han andas så att jag kan sova inatt. Inte för att jag tror att jag kommer att sova något, men ändå. Han blir 12 år i Maj. (tror jag..) Det är ingen ålder på en katt! Bara lite medelålders..typ. Dessutom ska Nils aldrig dö, det har ju jag liksom redan bestämt.

Jag ska till sjukhuset imorrn, egentligen. För att göra dom sista testerna i utredningen. Men om min katt fortfarande är lika dålig så skiter jag i sjukhuset och åker till veterinären istället. Njurfunktion och radioaktiv röntgen kan faktiskt vänta i min värld. Nils är (nästan) det viktigaste jag har. Eller vad fan, jag tänker faktiskt säga att han är det viktigaste jag har. Inget får mig att må så bra som att känna hans mjuka päls mot min hand. När han buffar på mig och vill bli klappad.

Jag vet att katter är skitbra på att reparera sig själva. Nils har gjort det många gånger förut. Och jag hoppas att han kanske bara har fått i sig något dåligt som är på väg ut. Jag har givetvis googlat på allt mellan himmel och jord och kommit fram till att han antingen har fått en stroke eller så har han "vingelsjukan". Eller ätit något olämpligt. Fast det där med att vingla fram är ju lite oroväckande.. Åh, min lilla Puffert.