betyg, och sånt ni vet.

SvD

DN

Cowwen

YA (Så att du också vet vad du ska köpa för musik, Ystad)

Also, this just in. Markus är en lök.

JA. Det är kanske massor av Markus nu, men jag råkar ha a thing for finnar. (Alltså, på riktigt, Niklas är finsk pinne.)

Mänsklig Värme (obs! spotifylänk)

Jag insåg precis att Markus Krunegårds nya album nu finns på Spotify. Jag sitter i skrivandets stund med Markus i öronen. Korallrev & Vintergatan. Det här var precis vad jag behövde idag.

Eller, alltså..?

Alltså, jag har tänkt på en sak. När man är hos gynekologen för att undersöka KISSIMURRAN så får man gå in bakom ett skynke för att klä av sig på underkroppen och sen lägga sig i den där grymt sköna stolen och sätta benen i vädret och låtsas som att det är något helt normalt som man gör alla dagar i veckan. Vad sjutton är poängen med att klä av sig bakom ett skynke när man ändå ska vräka ut hela härligheten för gynekologen tre minuter senare? Förstår verkligen inte.

Se upp! Här kommer gud och hon är en katt.

Om min pojkvän var en katt skulle han vara den finaste katten i hela världen. Okej, kanske inte finare än Nils, men ändå ganska jävla fin.

"Om du tar hand om mig och låter mig leva vid din sida ska jag klia ditt hjärta bakom örat och slicka det rent från sorg."

ät skit och dö

Igår hade jag en dålig dag. ALLT var fel. Den började egentligen redan iförrgår när maten blev fel. Vi skulle äta panerad fläskkotlett med potatis och sås. So far so good. Mamma skulle göra sås på en gorgonzolaost och det äter inte jag så hon sa att jag skulle få bearnaisesås, helt okej med mig. Jag gillar beasås! När tallriken så ställdes framför mig låg där en klump med kall köpebea och det var så långt ifrån vad jag hade förväntat mig. Inte för att jag förväntade mig hemmaslagen snofsbearnaise, men för att jag fick något annat än det jag hade ställt in mig på. Ni vet hur det är, man ställer in sig på att få något och så visar det sig att man får något helt annat. Jag är inte ens speciellt förtjust i kall köpebearnaise, det funkar liksom på sin höjd till pizza. Och dessutom kan man inte äta bearnaisesås till kokt potatis. Så är det bara. Det är som att ha ketchup till ris. Vedervärdigt.

Så, där någonstans började min dåliga dag och den fortsatte igår. Mamma köpte fel chips trots att hon vet att jag i flera ÅRS tid har ätit OLW Cream Cheese Chips. Hon lär sig aldrig att det är OLW jag vill ha, inte Estrella. Hade det här varit en vanlig dag hade det kvittat, då äter jag ju vilka chips som helst (niggah, please liksom..) När vi skulle äta mat ville min näsa absolut inte sluta rinna, den betedde sig som värsta niagarafallet. Konstant flöde. Vilket gjorde att jag i princip inte kunde andas = skitjobbigt att äta. Detta gjorde inte min tidigare hungersituation bättre. Jag hade skippat lunchen och var således grinig deluxe för att jag var hungrig.

Mamma hade dessutom gjort fel med den hemmagjorda bbq-såsen och var till maten. av någon anledning hade hon tyckt att det verkade vettigt att ha i 3 DECILITER äpperciderVINÄGER istället för det angivna äppelcider. Detta resulterade i att bbq-såsen smakade, tja..lite vinäger.

Och SEN, när vi landade framför tv:n fanns det givetvis inget att se på. Som vanligt. Så mamma och Niklas bestämde sig för att se på American Pie. AMERICAN PIE?! Snälla, den var rolig när man var fjorton år och uppskattade sexistiska och fördomsfulla skämt om kvinnor, homosexuella och handikappade. Men näääää, inte fick jag se på Nyckeln till frihet. Man hade ju faktiskt, ve och fasa, kunnat uppleva något av kvalité!

Gud vad jag hatade världen igår.

Ah, just det. Dippen till chipsen innehöll för lite gräddfil också.

(Jag vill poängtera att min mamma är bäst i världen. Jag hade bara en extremt dålig dag när allt var fel och det hade ingen kunnat ändra på. Jag hatade allt.)

åldersnoja

Borde jag sova nu? Jag har sett på både Antikrundan och Plus idag så jag känner mig som en pensionär. Ergo, jag måste köra en all-nighter för att känna mig ung igen! Alltså, allvarligt nu, jag fyller för i hela helsefyr 30 om 3 år. TRE ÅR har jag kvar av livet. Sen kan jag lägga mig ner och dö. Ungefär så känns det just nu. Jag fattar ju givetvis att det inte är så, men det KÄNNS SÅ. Jag har snart 30 år och har ingen utbildning, inget jobb, fan, jag har inte ens hälsan i behåll. Och vad sa du, hade affären slut på ditt favorit-toalettpapper, hade du lite ont i huvudet imorse, fick du springa till bussen, tog batteriet i telefonen slut? JOBBIGT FÖR DIG DÅ. Jag är inte bitter.

Nog fan har jag rätt att vara det. Men vem har tid när det finns så mycket roligare saker att göra. Och om du vill oroa dig för din huvudvärk är det helt okej med mig. Och jag håller med, det suger att behöva köpa rivigt toapapper. Är det något man vill ha här i livet så är det mjukt toapapper. Det är ta mig fan en mänsklig rättighet. Precis som vitlöksost och stenbitsrom.

Nu ska jag sova. Ska bara dricka lite mer kallt te. Nomnoms!

jag vill knaaaaarka

Okej, sjukvården. Om jag får knark så får ni sätta en artärnål. Deal? Nähä, då blir det inget.

misär misär misär

Jahaja, hör och häpna! Jag har inga hål i täderna! Jag var hos tandläkaren idag, det är ju en av undersökningarna som ingår när man gör en utredning för (en ny) transplantation. Det kändes ungefär som att gå till frisören. Jag hatar att gå till frisören. Känner mig alltid så jävla ful när jag sitter i frisörstolen och ser ut som en dränkt katt. Och så är ju mitt hår så tunt och så slitet och frisören ska på något snällt sätt påpeka det (det är ju liksom hennes jobb att säga det så att jag kan köpa lämpliga (dyra) produkter av henne sen). Det var med samma känsla som jag satt i tandläkarstolen och var helt säker på att tandis skulle påpeka hur mycket hål jag hade i tänderna. Men där fanns inga (hål alltså, tänder har jag ju)! Hurra! Mer cola och godis till Sara!

Firade med en julmust till maten och en påse chips till Walking Dead.

Imorgon är det meningen att jag ska göra arbetsprov. Och jag skriver det bara för att Ystad ska kunna gotta sig i min misär. Jag vill mest kräkas och vara femåriga Sara när det kommer till arbetsprov. Det värsta är att jag kommer att vara femåriga Sara. Hur mycket jag än vet att jag är vuxen och sådär så går det inte. Jag blir envis, motsträvig och obstinat. Och jag har min mamma med mig. Jag vet att allt går fortare om jag biter ihop och bara gör det, men det är som att en mental spärr sätter in och jag kan inte fixa det. Jag MÅSTE göra som jag gör.

Ibland undrar jag om jag inte har lite asperger light. Kanske borde testa mig, alla har ju någon diagnos nu för tiden. JAG VILL OCKSÅ VARA COOL. SADFACE.

Eller vänta..Jag har ju en diagnos. Cystisk Fibros. UPS. GLÖMDE.

speak up little girl

Hittade ett opublicerat blogginlägg bland alla mina ångestfyllda utkast. Känner att jag kanske borde ha slängt ut det här för ett tag sen ändå. So here goes!

"Man kan ju tycka att jag borde ha hållt ett tal på Hennys bröllop, i egenskap av medfödd kompis och äldsta vän. Men nu höll jag inget tal eftersom att, tja, jag är ju ingen talare. HARKEL. Jag hade säkert kunnat få ihop en bra liten text att läsa men den hade förmodligen varit så full av interna referenser att ingen förutom jag och Henny (och kanske tant Lena och mamma) hade förstått något av den. Och då är det ju kanske inte så kul att sitta där och lyssna på Henny som fnittrar och jag som babblar på om något fullständigt ointressant. Jag skulle med största säkerhet också säga en miljon opassande saker om Hennys tidigare erövringar, ni vet, sånt som man kanske inte ska ta upp på en bröllopsdag. Kan tänka mig att mitt tal kanske hade låtit något i stil med det här;

"Darling Henny, Mattias, I won't be stretching this speech for very long, cause you both know I will, sooner or later, say something inappropriate. I would probably make an unsuitable joke about Henny's brain damage and how she aaalways has to be sicker than I am. Then I'd probably stumble upon something about her ex-boyfriends and how different Mattias is from all of them. Yes, I said ALL of them. There are a few, I tell you.. I ought to mention the time Henny took a swim in that fountain at Cupolen in Linköping, or that time we spent the night in an night-open café in London 'cause we missed the train home. We have known each other for all of your life. I was lonely for 27 days, then you came along. But today isn't about you and me, it's about you and Mattias. And the fact that you two are getting hitched. Let's toast to that! Fuck yeah.""

pavlova

åldersnoja

Oh herregud jag är tjugosju år gammal. JAG ÄR JU SNART DÖD!

gubbar & kiwis

Jag är så sjukt sugen på jordgubbar. Och kiwi. Jag vill bara hacka dom små frukterna till minimala små bitar och sleva i mig. Jag älskar kiwi! Och jordgubbar. Banan är ju faktiskt också ganska gott.

Jag tror att jag är lite hungrig. Kanske ska äta nått och sen sova lite.

våren

Nu kommer våååååren! Snart kan man äta glass på Bosses! Hurra för alla!

YSTAD (observera skällande versaler)

Ystad, det har snart gått tre veckor (tror jag) utan kommentarer från dig, tro inte att jag inte har koll på dig! Vi ska ju göra det här tillsammans och gud nåde dig om du tjuvstartar! Seså, komsi komsi, kommentera.. :((

// Ensam på internet

winnerbäck

I sommar, eller ja, på sensommaren är kanske mer korrekt, ska jag se Lars Winnerbäck för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men oh vad jag ser fram emot det. Han avslutar sin turné i Linköping (som sig bör) och jag kommer vara där och avnjuta det hela. Jag fick biljetter i födelsedagspresent av mamma och Ludde och det kommer att bli toppen.

Alltså, åååh! Jag ska se Lasse igen! IIIHH!

supertanten

Klockan 07:45 imorse ringde min mormor för att gratulera mig på födelsedagen. Jag trodde att det var larmet på min telefon som lät så jag "stängde av det" när jag i själva verket svarade i telefonen. Så mormor låg där på nattygsbordet pch lyssnade på mig som sov vidare.

Så vad pysslas det med på en födelsedag som denna då? Absolut ingenting! Jag är ensam hemma as we speak. Funderar på att synda och spela tv-spel OCH äta ostbågar. Samtidigt. Kanske, jag får se om jag vågar göra så. Jag vet ju faktiskt inte riktigt hur man kommer in i PS3an, det är nästan lite pinsamt. Vill ju inte ha sönder något liksom.

Ååååh, ostbågar!

Det här blir första födelsedagen utan att man hittar ett kuvert från farmor i posten. Nu menar jag inte att gnälla över de nu uteblivna födelsedagspengarna som alltid brukade följa med, det är ju faktiskt oväsentligt. Men det där med att hitta kuvertet bland posten, känna igen handstilen och veta att det är från farmor. Det kommer jag sakna. Kommer sakna korten som alltid kom från någon sorts välgörenhetsorganisation.