markus

Jag fattar att ni aldrig kommer att förstå min vurm för Markus Krunegård, men jag älskar verkligen hans musik. Jag har aldrig varit en person som i första hand lyssnar på texter. Kanske är det det som gör det hela mer uthärdligt, om man ska vara elak. Först och främst är det musiken, ljuden och rösten som ska tilltala mig. Men något är annorlunda med det här albumet, nu var det texterna som letade sig in först och musiken kom liksom på en stillsam andraplats.

Jag är så evinnerligt trött på att musik ska vara så jävla pretentiöst. Finner jag djup i Markus så gör jag det. Finner någon annan djup i Kent, Takida eller Martin Stenmarck så gör dom väl det. (även om vi alla vet att folk som lyssnar på Takida faktiskt är lite, lite efter)

Dubbelmoral? Jag? Det var det roligaste jag hört idag..