joråsåatteh

Jag hatar när folk frågar "Hur mår du?". Inte för att jag är en rabiat människohatare (Eller..?) utan för att jag inte vet vad jag ska svara. Ska man vara helt ärlig och säga som det är? Att det är skit och att jag hatar allt? Ska jag ha värsta utläggningen över dom senaste månadernas sjukdomstillstånd? De som känner mig vet att jag aldrig svarar på den frågan. Antingen säger jag "Jo, jag mår bra" eller så ignorerar jag helt och hållet att någon frågar och börjar prata om något annat. Jag gillar helt enkelt inte att prata om hur jag mår. Ibland vet jag inte ens om jag gillar att folk bryr sig. Jag vill helt enkelt inte vara ett orosmoment i folks liv, samtidigt som det känns egoistiskt att ens tänka att jag skulle vara det. Så jag svarar helt enkelt att allt är bra.

frågan

det ordnar sig

det löser sig

Vad tycker vi?

jeans

Just nu har jag klädångest i allmänhet och jeansångest i synnerhet. Jag vill inte ha på andra byxor än mjukisar just för att jag vill slippa att se hur smal jag är. Jag vill slippa känna att mina tidigare FÖR SMÅ jeans hänger som som på en galge på mig. Det är inte roligt alls och när man tänker på det, ganska sjukt. För vem gör klädföretagen jeans egentligen? Dom sitter ju fortfarande relativt tight även om jag är underviktig och väldigt smal. Inte underligt att det existerar skeva kroppsuppfattningar..

Nåja, jag segar just nu hellre omkring i mjukisbrallor och är allmänt slapp istället för att ta på mig jeans. Skulle jag mot förmoan ändå behöva klä mig för att vistas bland folk letar jag upp dom mest bekväma jeans jag har alternativt hittar på något annat så jag slipper se mina smala ben. Vilket är lite trixigt eftersom jag i princip bara äger tighta jeans. Jag gillart ju annars.. Damnit!

flytta sig lite

Jag tyckte förut att min lägenhet var ganska rymlig och stor. Det tycker jag inte längre för nu är det grejor överallt! Det bästa är att det står en fritös i köket. Jag kommer fritera allt jag ska äta. Och lite till. Har hört att friterade Oreos ska vara en delikatess! Och Snickers, oj vad jag ska fritera Snickers!

Hursom, jag är inte så delaktig i den här flytten som jag önskar att jag kunde vara. Niklas och hans föräldrar och mamma och Ludde har fixat och trixat. Jag kan liksom inte bidra med så mycket just nu mer än att peka och säga var saker ska stå. Det känns väl sådär men det får gå för stunden. Så Niklas gör allt jobb och jag pekar. Mitt lata jag tycker givetvis att det är som julafton, men mitt friska jag (som för tillfället har tagit en skamlöst lång semester) tycker att det är vidrigt.

Jag gör som Selma, går omkring och tittar. Hon nosar på allt också, men jag har mina gränser. Någon måtta får det ju liksom vara.. Funderar på hur många kuddar man kan ha i sängen utan att verka helt från vettet. Är det okej att ha ett skrivbord med furuskiva? Hur många möbler får man tvinga någon att ställa på vinden? Hur länge kommer Niklas kockkniv att hålla när jag går lös med den?

Så många frågor, så få svar. Stay tuned!

syre

Öhö, jag är så hipp! jag har sett på My Super Sweet 16, ni vet, det där underbara programmet som går på MTV, där dom följer en liten snorunge som ska ha en stor fest för att han/hon/det fyller HELA 16 år. (Visserligen får man ta körkort i USA då, men ändå..) Jaja, till saken. I något avsnitt såg jag att dom hade en sk. syrgasbar på festen. Hallå! Det har ju jag nu hemma också! Jag är så jävla hipp utan att veta om det! Jag har en "liten" maskin som står och brummar som gör syrgas utav luften i min lägenhet. En helt egen syrgasbar alltså! Jag kan anordna syrgasfester! Synd att den inte kan göra helium och lustgas också..

musik

Ni vet ju hur jag alltid säger att det inte är texten i en låt jag lyssnar på, utan rösten i främsta fall och sedan musiken. Texter är nästan för det mesta irrelevanta. Det är klart att jag kan reflektera över text, men det ligger inte i mitt intresse egentligen. Jag vill åt rösten. Antonys röst. Olas röst. Och ja, även Markus röst. Sen skulle dom kunna sjunga om kvartalsrapporter eller hur man sköter ett grönsaksland.

Den här låten med The Ark ger mig en bra dos av Olas röst. Vad låten handlar om? Det har jag inte en aning om eftersom jag aldrig tänkt på det, jag kan hela texten som ett rinnande vatten men vad låten handlar om, det vet jag inte.

Jag gillar röster.

HOME

JAG ÄR HEMMA. Jag ska aldrig mer lämna min säng. Det har jag väl iofs redan gjort eftersom jag sitter i min soffa nu, men rent teoretiskt. Och så är det ju sånt man säger liksom. Jag har klappat massor på Selma och hon har blivit fet! Hon tjockar väl på sig till vintern antar jag, annars hoppas jag ju givetvis att det ligger små kattbebisar i hennes mage. Men det känns tyvärr föga troligt..Buhu. Nåja, nu ska jag snurra in mig i mitt täcke, inspektera kylen och äta massor av godis. För det är sånt jag gör. Noms.

etiketterad

Jag har fått en diagnos. En etikett och något att arbeta utifrån. Det var inget som kom som en överraskning, det var mer ett bekräftande av misstankar och jag kände mest att det var skönt att veta. Men ptja, det var väl mest det. Se så effektivt jag berättar utan att säga vad det egentligen är för fel på mig. Snajdigt va?

forever alone

Det jobbiga är när man tänker på var man skulle kunna vara. Hemma, bredvid honom. I min säng. I vår säng. Inte ensam på ett rum på ett jävla sjukhus. Och det är ju klart att man alltid ska tänka på det precis just nu, när man ska sova.

I helgen ska han flytta in. På riktigt. Då kommer alla hans saker, alla hans kläder. Och det känns som att jag inte kan vara delaktig för fem jävla öre och det suger. Jag vill vara där och säga hur fula hans glas är. Jag vill peka och visa var han kan ställa sin byrå. Någon måste se till att rätt saker hamnar på rätt plats i köksskåpen.

Fuck.

bra koll

Det är inte utan att man undrar. Under dom dagar jag har legat här så har jag inte en gång fått rätt mediciner utan har alltid fått be om något som saknas eller strunta i att äta något som jag inte längre medicineras med. Då kan man ju undra hur stor koll dom egentligen har och hur är det med andra patienter som kanske inte har lika stor koll på mediciner. Känns ju tryggt och bra.

Tilläggas bör att då var det en läkare som kollade medicinerna med mig när jag skrevs in, hon räknade alltså upp alla mediciner som står i min journal och jag säger om jag äter dom och om det är något mer jag äter. Så det är inte så att det inte finns på papper någonstans.

död åt mackan

För övrigt, hur fan klarar folk av att ligga längre perioder på sjukhus? Man är ju konstant hungrig! Maten man får innehåller typ noll näring. Det är vattnigt och salt och smakar typ bajs. Paltkoman lyser med sin frånvaro, så mycket kan jag ju säga.

När jag låg i Lund drygade jag ju ut maten med ganska mycket chips (läs: sjukt mycket chips) och Pepsi. Samt den låda med godis som min kusin skickade till mig.

Och okej, jag tackar nej till eftermiddagsfika och kvällsfika. Det är min tysta protest mot att jag måste vara här. Men så vill jag heller inte äta en torr macka för mackor är fan det vidrigaste som finns. Det är oerhört löjligt och infantilt att göra så som jag gör, men det är mitt sätt att behålla en inbillad kontroll så låt mig hållas. Jag hatar mackor.

rövdamp

BiPAP, syrgas. Hej Saras nya roliga underbara fina liv. Godnatt världen och hejdå att överhuvudtaget någonsin mer lämna lägenheten. Jag vet iallafall någon som kommer tycka det är jättekul att tugga på en syrgasslang som slingrar sig som en rolig orm genom hela lägenheten. Mycket lite roar små dumma djur. Jag vet att jag inte borde bry mig, men jag gör det ändå. Han tycker ju om mig ändå. Och jag borde också skita i att skriva det här och prata istället, men det är ju inte riktigt så jag jobbar liksom.

Imorrn tänker jag åka hem, oavsett vad någon läkare säger. Dom kan inte tvinga mig att vara kvar här och jag tänker inte vara kvar. Jag vill hem till min dusch. Min säng. Min riktiga dator. Min katt. Mitt kylskåp. Till Niklas.

the ark

Ni vet hur det är, när man inser saker. När poletten trillar ner och man fattar. När man inser att man kan alla texter trots att man sällan lyssnar på musiken. Nu när slutet närmar sig (för the ark för bövelen, inget annat!) inser jag vad det är som försvinner. Även om musiken finns kvar. Och det är väl inte direkt så att Ola går och dör på en gång. Men just det här med att man inte kan få chansen att se dem live igen. Det stör och gnager och varje gång jag lyssnar på The Ark så bölar jag. Musiken betyder ju något för mig! Jävla Ola!

Top 3 The Ark för tillfället.

3. It Takes A Fool To Remain Sane (den måste vara med för den kommer alltid vara den bästa låten The Ark gjort.)
2. One Of Us Is Gonna Die Young
1. Stay With Me

sjukdom

"Nej, jag är ledsen, det blir ingen mat ikväll, jag har drabbats av försäkringskassan"

"Försäkringskassan? Vad är det? Något nytt?"

"Jo, ganska nytt. Det tär, sliter och drar i ekonomin och under tiden får du klara dig bäst du kan, trots att du är sjuk och inte blir bättre"

mög

Jajo, det är väl inte på topp precis. Saker kunde se bättre ut, men vad gör man? Det är liksom bara fortsätta, man har ju inget val. Ge upp känns liksom onödigt, det finns ju så mycket mat att äta. Så mycket sex att ha. Så många katter som behöver någonstans att bo. Tex lilla Stalin som ska vara röd och hankatt och tycka väldigt mycket om Selma. Sen ska Selma producera små kattbäbisar som ska finansiera mitt PS3. Om någon nu undrade.

Jag syresätter mig tydligen inte tillräckligt bra. En normal, frisk människa ligger och snusar på sådär 98% i syresättning. Jag är nere på 50% när jag sover. Det ger mig en sanslöst grym huvudvärk när jag vaknar (jag vaknar av huvudvärken) och säkert en massa andra dåliga saker. Lyssna på läkare är inte min starka sida. Jag hatar att sova på sjukhus. Jag hatar att sitta här och ruttna bort.

Maten man får är under all jävla kritik som finns. Det är fan inte konstigt att folk lider av undernäring när maten ser ut som den gör. Igår fick jag tex EN (1) bit falukorv och lite mos till kvällsmat. Detta får man klockan fem och ska alltså klara sig på tills frukost morgonen efter. Helt sanslöst. Sjukt.

farmville

Det är så sjukt irriterande att inte orka någonting. Jag känner mig helt värdelös varje gång Niklas plockar undan min tallrik. Varje gång han hämtar ett glas cola. Varje gång han lagar mat och jag tittar på. Jag ids inte säga att varje centimeter jag rör mig gör mig trött. Det är inte långt till soprummet från dörren och ändå kan jag inte kasta soporna när jag är på väg ut. Det tar för mycket på min redan låga enrgidepå. Men jag kan ju inte bara sitta här som ett jävla mähä. Då kommer tankarna. Dom där som jag annars så effektivt viftar bort. Hur länge orkar man? Hur kul är det att umgås med någon som aldrig orkar något? Jag vet att jag själv skulle tröttna. Hur rolig är jag på en skala? Jag vill ha en pojkvän, inte en personlig assistent.

Jag kan inte göra något och den senaste veckan har jag dessutom känt mig sämre. Jag har suttit i min soffa och tittat rakt fram i timmar. Det ska inte vara såhär, det är inte okej någonstans. Jag är ingen som kämpar för saker. Jag vill ha det lätt och smidigt.

Dessutom har jag tom övervägt att börja spela Farmville igen. Bara för att ha något att göra, det är fan inte okej någonstans. Då är det illa!

top 3

Saker som är bajsiga att diska:

3. Matlåda där det legat tex köttfärsås i. Den blir _aldrig_ ren! den kommer för alltid att vara lite orange och lite flottig. Det spelar ingen roll hur mycket du diskar. Alltid orange. Alltid flottig.

2.Pastakastrull där pastan har fått torka in lite. Man får pilla bort små pastabitar med naglarna och dom sitter som berget. Och när du väl pillat loss dom, tror inte att dom släpper för det. Nej, då suger dom sig fast på ett nytt ställe. Upprepa pilla-loss-proceduren tills du kan pilla pastan över kanten på kastrullen. Hurra..

1. Kastrull med intorkat ris. Need I say more?

Bubblare: Durkslaget. Jag absolut hatar att diska mitt durkslag. Jag projicerar all min ångest, ilska och hat mot just durkslaget. Av ingen speciell anledning egentligen. Det får bara ta skiten helt enkelt. Och så är det ju fult också. Och jag hatar att diska det.

joråsåatteh

Ni vet hur man säger att folk har en tendens att liksom förfalla när de går in i ett förhållande. Dom går upp i vikt, bor i mjukiskläder och blir kanske lite för slappa för sitt eget bästa. Jag har dragit det där till sin spets. Jag har failat sönder totalt. Klädvalet är alltid bekvämt framför snyggt. Jag bryr mig på tok för lite om mina ögonbryn och raka benen gör jag bara om jag råkar ha en bra dag och dessutom duschar. Den dagen. Det händer att jag inte lämnar min lägenhet på några dagar. Den friska luft jag får är om jag öppnar ett fönster. Jag diskar, sitter vid datorn och ser på film. Jag spelar inte ens tv-spel. Jag har gått ner mig totalt. Men jag är åtminstone inte tjock. Då hade jag ju gått under totalt. Tacka gud för att jag kan äta ostbågar utan att bli alldeles för fet.

Nu ska jag faktiskt ge mina ögonbryn lite uppmärksamhet. Eller kanske diska. Jag vet inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget heller. Men äh. Schiitsamma.

frågan

Awkward scenario #1: Vad svarar man på frågan "Hur träffades ni då?" när sanningen är att ens ljuva pojkvän är något man släpade hem efter en blöt kväll på NH?

Awkward scenario#2: Vad svarar man när det är ens farmor som frågar ovanstående fråga?

gurkstav

Idag är en grönsaksdag. Men inte i den bemärkelsen att jag äter avsevärt många gurkor. Utan mer att jag känner mig som en grönsak. I medicinsk anda. Orkar liksom inte göra så mycket mer än att ligga dega. Orkar knappt ens sova för jag kan inte hitta någon bekväm sovställning. Kanske för att jag mest slänger mig i soffan som en säck potatis.

Men jag hade två bra dagar innan. Jag menar, jag bakade ju till och med kakor. Med skamligt mycket choklad i. Tjocklad. Och så diskade jag som besatt. Alla grejor som Niklas envisades med att använda, dom diskade jag. Niklas slösar på saker när han lagar mat. Men det är ganska okej, eftersom han lagar mat. Jag är en såndär som använder samma kniv till allt. Förutom kyckling då. Annars är det inte så himlas petigt. Och smaka av kan man ju göra med samma slev som man vevar runt maten med. Det är ju inte så att det är någon som DÖR för att jag petat lite i maten. Kolla bara på Per Moberg, han har ju både hår, fingrar och säkert snopp i maten också. Manligt ska det vara!

Skitsamma. Det här inlägget skrev jag igår, men jag glömde att publicera det. Känner mig piggare idag så jag ska nog diska för det är så himla roligt! Och jag måste ju bidra med något känner jag. Kan inte vara degpotatis och sjuk hela tiden.

FNISS

Jag tänkte, i enlighet med kommande samboliv och sånt ni vet, sammanställa en liten lista på saker som kommer att driva Niklas till vansinne. För det kommer att hända, det vet jag. det här är saker som jag är medveten om, det kan ju tänkas att han irriterar sig på andra saker också men det lämnar vi därhän.

Jag lämnar temuggar framme mest hela tiden.
Jag dricker aldrig upp allt te.
Jag lämnar i princip alltid lite mat på tallriken.
Jag är lite dålig på att rensa kattlådan.
Jag glömmer nästan alltid att ställa in saker i kylen när jag tex gjort mackor eller ätit filmjölk.
Jag överkonsumerar cola. (fast det vet han ju redan om och hans snusar så vi går jämt upp där)
Jag är tidsoptimist av sällan skådat slag. Jag har fått min pappas det-går-fort-det-gör-vi-sen-gen.
Jag har inga som helst problem med att slänga mat.
Eller att konsumera en påse ostbågar till kvällsmat.
Jag glömmer att stänga av och tömma kaffemaskinen. (ny grej, jag har aldrig haft kaffemaskin förut, hur ska jag kunna komma ihåg då!)
Jag är jättedålig på att slänga skräp. Det ligger alltid en liten hög med medicinblister vid micron. Eftersom det är fruktansvärt jobbigt att ta två kliv till vänster och slänga dom i soptunnan.
Jag gillar tomtar. Och svampar. Gärna i kombination.


Jag hade givetvis mer saker i huvudet förut, men ni vet hur det är när man sätter sig ner och ska skriva ner saker. Då försvinner allt! Så himla typiskt.

Nu ska jag gå ut i köket och titta på när Niklas diskar. Han är så himla snygg i köket. Ska kanske tvinga honom att diska naken. Igen. Hihi.

joråsåatteh

När livet står på paus och alla andra springr förbi. Jag känner mig ensam där jag står för jag har inget att göra. Kan inget göra. Mitt liv rinner bort och jag kan inte leva det som jag vill. Tristessen äter upp mig och jag vill så mycket men orkar inget. Kan sitta i timmar och tänka att jag ska gå ut i köket och göra te. Det här var inte vad jag planerade för när jag kom hem från sjukhuset för två år sedan. Det här är inte vad jag vill erbjuda honom. En trasig människa. En tråkig individ. Jag är inte tråkig men sjukdom tynger och jag börjar få slut på energi att upprätthålla det som en gång var.

Svampen på min arm hånskrattar åt mig. Ett extraliv. Vilket jävla extraliv sen då. Nåja, det är iallafall ingen jävla disk i köket.

Det suger.

åååååh

JAG HATAR FURU. Och björk och bok.

vilja

Åh, jag tänkte att jag skulle hugga tag i min klädkammare. För om vi ska vara helt ärliga, jag har inte en jävla aning om hur Niklas saker ska få plats här. Jag vill ju inte att han ska behöva kasta allt han äger bara för att jag vräker ut mig precis överallt. Och det är ju inte direkt så att lägenheter växer på träd.

Nu hade jag ju visserligen bara tänkt sortera lite skor, men det är stort nog med mina lungor. Grejen var bara det att jag blev trött bara av att öppna dörren. Mentalt trött. För det ser ut som helvete i min klädkammare. Milt uttryckt alltså. Jag nyttjar ju tekniken kasta-in-och-stäng-dörren när det kommer till klädkammaren. Och det funkar ju sålänge man faktiskt inte öppnar dörren mellan alla inkastningarna. Nu vet jag liksom inte riktigt var jag ska starta.

Först ska jag kanske kasta min äckliga macka och lova mig själv att aldrig mer köpa billig rivost.

oops i did it again

Jag har kommit på en skitsmart sak. Om det skulle vara så att jag faktiskt måste ha nya lungor, igen, så vet jag ju nu vad jag ger mig in på. Och eftersom jag gjort det en gång tidigare vet jag också vad jag kan kräva. Och jag vet också att jag kan få ut så mycket mer om jag bara lägger ner lite mer jobb. Jag vet att om jag bara lägger ner lite mer energi på träningen så blir det snabbt gjort. Om jag petar i mig maten så slutar dom tjata. Och jag lämnar en lapp där det står att ingen får röra min port-a-cath så kanske dom låter bli den. Om jag ger klara instruktioner om att Emla är skitbajsviktigt inför varje nålstick så kanske jag slipper vrida mig som en mask när dom kommer med en spruta när jag ligger i respirator. Om det står på ett papper att jag absolut inte vill ha morfin för att det ger mig mardrömmar så kanske jag slipper. (inte för att dom direkt tvångsmatar en med knark, men ändå..)

Jag måste genast sätta mig och skriva en mindre novell. En till mig själv, där jag listar upp vad jag kan göra bättre. Och en till sjukvården, med "mycket superviktiga instruktioner".

Gu så bra!