När livet står på paus och alla andra springr förbi. Jag känner mig ensam där jag står för jag har inget att göra. Kan inget göra. Mitt liv rinner bort och jag kan inte leva det som jag vill. Tristessen äter upp mig och jag vill så mycket men orkar inget. Kan sitta i timmar och tänka att jag ska gå ut i köket och göra te. Det här var inte vad jag planerade för när jag kom hem från sjukhuset för två år sedan. Det här är inte vad jag vill erbjuda honom. En trasig människa. En tråkig individ. Jag är inte tråkig men sjukdom tynger och jag börjar få slut på energi att upprätthålla det som en gång var.
Svampen på min arm hånskrattar åt mig. Ett extraliv. Vilket jävla extraliv sen då. Nåja, det är iallafall ingen jävla disk i köket.
Det suger.
fredag 5 augusti 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hmmmmm, kan inte annat än hålla med dig, det suger.
Finns det nån möjlighet att få nya? Eller du är för "frisk" precis som jag??
Ordet frisk är förbannat relativt...tyvärr
Kram
Ystad
Sara. Jag blir helt rörd av ditt inlägg. Tårögd. Det är så jävla orättvist. Du är en kämpe. Men det kan man fan inte orka vara hur länge som helst.
Kram!
Jag tycker du är modig som skriver det här inlägget. Modig för att man alltid ska bita ihop och le fast att man skriker inombords.
Och jag önskar verkligen att jag kunde göra något... =/
Stor kram
Ystad, jag vet inte hur det ligger till med nya lungor och så, det är inget som vi har pratat om (dom få gångerna jag faktikt får träffa min läkare..) Men jag kan säkert vara "för frisk" eftersom man inte hittar något fel på mina lungor, även om jag knappt tar mig upp för en liten trapp liksom.
Skicka en kommentar