tisdag 24 november 2009
confessions
Jag har en sak att erkänna. Jag kan liksom inte förneka det längre. Jag är så fruktansvärt fjortistöntig. Jag tittar på Twilight. Och det må så vara, men grejen är att jag förstår varför tonårsbrudar ser filmen om och om och om och om igen. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån den där känslan, men nej, uppenbarligen inte. Fan också. Kan man få någon form av terapi för såna här åkommor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag har sett filmentvå gånger och båda gångerna har jag blivit besviken :P. Det är för mycket kärlekstjafs och småtönterier i den för att den ska bli riktigt bra. Den har helt klart potential...men det är något som saknas :P. (Om min kusin eller min syster ser att jag skrivit detta så lär de slå ihjäl mig). Får se om tvåan lyckas få högre poäng av miog ;)
Skicka en kommentar