Sitter och tittar på Uppdrag Granskning om Christina som ville göra en bröstförstoring men som inte hade tålamod att vänta på en tid i Sverige utan sökte sig till Gdansk och där fick en tid ganska omgående. Nu ligger Christina på sjukhuset i Malmö och utsikterna för att hon någonsin ska vakna är väldigt små. Jag fattar inte vad det är som driver människor att söka sig till andra länder för vård. Och jag kan inte tränga bort den där tanken om att dom faktiskt får, till viss del, skylla sig själva. Jag skulle _aldrig_ söka mig till vård i ett annat land. Om det nu inte vore så att jag var på semester och det liksom inte fanns något annat alternativ. Men för att göra en skönhetsingrepp? Aldrig i livet. Över min döda kropp. Ska något ändras ska det göras på hemmaplan.
Det är självklart hur tragiskt som helst (ja, jag har bölat till programmet). Nu ligger hon där i vegetativt tillstånd. Kroppen lever, men det kan man inte säga att Christina gör. Och något i mitt bakhuvud visslar om organdonation...
torsdag 18 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, Sara. Såklart.
Självklart och givetvis.
Att du tänker sådär.
Och det är fan ett under att du inte blir förbannad
eller
så illa berörd
av människans dumhet
i såna där lägen.
Skyll dig själv.
Donera dina organ.
Rädda någon annan.
Skulle nog jag tänka helt iskallt
om jag var du
och fast jag nästan är sjuksyrra.
Jag tror att mitt inlägg blev mer brutalt än menat. Men det bara blev så och jag är för lat för att ändra det. Det är ju hemskt att det blev som det blev.
Skicka en kommentar