Jag hatar att lämna ut mig själv. Att berätta vad jag känner. Känslor är inte min grej. Inte min kopp te. Det är därför det blir som det blir. Jag samlar på mig allting och mår skit. Allt som jag skulle ha sagt till folk som hade behövt höra det. Om hur mycket dom betyder. Jag kommer aldrig kunna hantera det. Jag har ägnat förmiddagen åt att sitta i soffan och stirra rakt fram. Inbillat mig själv att det bara är övergående, men jag vet inte. Sitter och ångrar en massa saker. Förutom alla fina saker. Funderar på om jag har gjort rätt. Just nu känns det så fel. Men det är ju bara övergående, eller hur?

Edit: Min lilla depression gjorde så att jag tog tag i mitt liv och ringde F.kassan som nu ska se över om jag kan få komma ut på praktik. Eller nått. Ärligt talat, min hjärna förgås av att inte få någon stimulans. Jag undrar hur många hjärnceller som har gett upp och hoppat från någon bro därinne. Jag struntar nästan i vad jag får göra, bara jag får göra nått. Jag kan nästan till och med tänka mig att sitta på Samhall och sortera skruvar. Nu ska jag dammsuga upp tjips från min matta. (Ja, dom är kvar sen helgen. Nej, jag har inte orkat bry mig)