Jag pratar ibland finlandssvenska med Selma. (Ja, jag pratar med min katt). Det händer framförallt när hon gör något hon inte får. Men ibland gör jag det för att det är kul. Dialekter ÄR kul. Så länge det inte handlar om östgötska (må den brinna i helvetet). När jag lagar mat brukar jag prata för mig själv på värmländska, för allt blir mycket roligare då. Och så är jag ju ett fan av Henrik Torehammar. När jag läser böcker eller tidningar läser jag oftast med en skånsk dialekt i huvudet. Om jag vet varifrån författaren är så försöker jag läsa på dennes dialekt. Fast ibland är det svårt eftersom jag inte bemästrar så många och skulle det vara göteborska skulle jag tröttna sjukt fort.
Bäst av alla är ändå skånskan. Kärlek på det!
torsdag 15 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag gillar öländskan också... Utfyllnadsordet "man" i slutet av varje mening och massor av svordomar. Exempelvis: Satan, man!"
Om man därtill har en mor som kommer därifrån är det extra roligt att understryka incest- och inavelsvinkeln genom att under stundom, på klingande öländska, utbrista Naeh, det går inte, du får fanemej säga att du är min morsa, man!
Needless to say, mamma är inte nöjd.
Skicka en kommentar