Day 08 – A moment

A moment. Hur väljer man? Det är ju apsvårt. Fast kanske ändå inte. Jag har ju två att välja mellan så jag tar båda två.

Efter en resa på miljoner mil kom vi upp till Rättvik. Och Dalhalla. Jag skulle för första gången få se Antony and the Johnsons. Jag tror att jag grät mig igenom hela spelningen. På riktigt. det var så fint att jag kände mig redo att dö, där och då. Hans röst, hans musik, hans plinkande på pianot. Hans oformliga kropp som som inte ens en gång rärde sig i takt till musiken men som ändå påverkade mig så mycket. Så. Jävla. Fantastiskt. Såhär skrev jag om spelningen i min gamla blogg.
Nästa grej kan ni väl nästan räkna ut vad det är. Även om jag idag inte tänker så mycket på det. det är konstigt hur saker bleknar och hur man liksom glömmer bort en känsla som ändå är så pass starkt förankard i en. Bokstavligt talat. Jag satt hos sjukgymnasten, klockan var lite efter ett och vi gjorde som vanligt allt annat än det vi skulle göra. Vi fikade, pratade, diskuterade Arctic Monkeys med den engelske sjukgymnaststudenten. Det var frid och fröjd och min telefon ringde. Jag såg att det var ett okänt nummer och jag tror att jag redan då visste. Det gick en ilning genom hela mig och jag visste innan jag svarade. När jag svarade och hon berättade så började jag gråta, jag vet inte riktigt varför. Jag minns däremot att Kristina (världens bästa sjukgymnast) frågade om Nils hade dött. Det hade ju trots allt gett ungefär samma reaktion (fast jag hade nog spontandött då)

På några timmar var jag nere i Malmö och jag smsade hela tiden med Ankan. Min fina Anka. Och med Malin. För jag kunde inte ringa henne hur mycket kag än ville. Jag hade ju inte fått fram ett enda ord.

Klockan nio rullades jag in i operationssalen, sa hej då till min mamma och sövdes. Och ja, jag drog skitdåliga skämt hela vägen. Resten är historia nu. Som ni faktiskt också kan läsa om på min gamla blogg. Håll till godo!

Det var mina moments.