hej hej sommar

Jag har bara läst ett fåtal sidor i Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" men jag älskar den! Jag älskar sättet hon skriver på, att hon är så rättfram och får allt att låta så himla jävla fint. Som att linda in allt i blommor och rosa band utan att det låter mjöligt och fjöntigt och äckelromantiskt. Jag tror jag är kär! Inte i Mia, men i hennes sätt att skriva och det faktum att jag läser det på dialekten som Mias karaktär Tabita pratar. Jag har en tendens att göra sådär, om jag vet hur författaren i fråga låter, så blir det lätt att jag apar efter (alla vet ju hur det gick i Arvika liksom...). Det är nog därför jag inte läst Björn Ranelid än. Jag skulle liksom inte hinna med att andas.