prinsessan av peking

Det känns inte lika mycket längre. Det börjar plana ut och kännas okej. Avståndet gör det lättare. Man slipper se personen ifråga och det är lättare att inte bry sig. Jag vet inte hur jag skulle reagera om han en dag stod utanför min dörr. Men eftersom det inte är någon större chans (risk?) är det lätt att inte tänka på det. Allt liksom bara glider förbi.

Vissa stunder känns ju självklart väldigt ensamma. Men det som inte dödar, härdar. Man får bara se till att fokusera på andra saker. Vilket jag är i princip världsbäst på. För det har jag gjort konstant i 1½ år.