same same but different

När man rullas in där på operation, jag har gjort det några gånger, det är i princip samma procedur varje gång. "By the way, the same procedure as last year, Miss Sophie?". Men hela grejen gör mig trygg. Jag vet att jag ligger där omgiven av folk som skulle göra sitt yttersta för att rädda mitt liv om något går fel. Sen får man lite lagom med knark, man får en varm luftfilt runt sig och sen sövs man och sen vaknar man och allt är bra. Kanske är det i villfarelsen att allt är bra, det har ju alltid slutat bra när jag legat under kniven, det har alltid slutat bra. Men det inger ändå en sorts trygghet som jag kan längta till, det må låta fel men jag behöver det ibland. Kanske är det därfär jag är så angelägen om att få göra en bronkoskopi då och då. För att få känna den där trygga känslan.

Skulle det mot förmodan vara så att jag inte skulle vakna så skulle jag ju ändå inte veta om det. Jag sover ju. Jag bara långtidssomnade under tiden. Shit happens!