RUBRIK

Insåg precis att det av min Twitter kanske framstår som att jag inte uppskattar Niklas så mycket. Typ, "Gud vad jobbigt, internet är trasigt så jag måste umgås med min pojkvän". Eller "gud vad jag hatar Metallica" eller "gud så skönt att någon lagar mat åt mig hela tiden". Nu är inte fallet så. Niklas är det bästa som finns(efter Nils såklart). På riktigt. Om jag visste hur det skulle bli, den där kvällen på NH, när jag helt skamlöst hånglade upp någon på dansgolvet, då hade jag kanske inte trott på just den historien. Men det blev som det blev och det är jag minst sagt glad för.

Han satt med mig på sjukhuset när jag var sjuk. Han gav mig världens bästa födelsedagspresent. Han skrattar inte åt min mustasch (iaf inte så att jag ser). Han snarkar inte, det är nästan det bästa. Han ger mig dåligt samvete när han plockat ut disken och jag ligger som en död säl i soffan.

Med en strävan efter att få livet att likna en sit-com så blir det liksom lite väl skämtsamt ibland. Ibland och för det mesta på andras bekostnad men också väldigt mycket på min egen. Jag pratar oftast först och tänker sen. Om jag ens tänker.

Jag gillar honom. Mest.