Jag kan tycka att det ska krävas ganska mycket för att jag ska gå ner i någon sorts depression. Utåt sett är jag väl samma som alltid. Men därinne. Just nu är det kaos. Jag orkar inte sortera tankar på sjukdom och skit. Jag orkar inte tänka på allt jag måste göra. Jag ORKAR inte helt enkelt. Det tar liksom stopp och jag sitter som ett apatiskt miffo och glor framför mig utan att egentligen fästa blicken på något. Känner jag mig glad? Nej, det gör jag inte. Jag känner mig förbisedd, undanskuffad och inte ett dugg välkommen. Jag är skadat gods. Sånt som man kan plocka upp längs med en landsväg. En trasig stol, ett repigt bord.
Sjukvården säger vänta och se. Jag har väntat i snart sex månader. Och oj, nu ska min läkare ha semester så nu gör vi inget åt ditt tillstånd förrän han är tillbaka och inte ens då kanske vi bryr oss.
Sätt upp mig på listan igen eller säg åt mig att det är kört, lev den tid som är kvar. Jag skiter i vilket. Jag vill bara ha ett konkret svar.
söndag 5 juni 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men du, jag ligger ju oxå vid vägkanten - road kill!!!
Det är ingen som bryr sig - jag är ju dessutom för frisk...hmmm 22% lungkapacitet - undrar hur de tänker??? Mest troligt kommer tankarna ur röva....
I Australien ger man road kill till krokodiler - det låter lite spännande tycker jag. Ska vi???
Ystad
Men ååh, jag vill inte bli krokodilmat! Jag blir heller biogasbränsle! På riktigt, jag har faktiskt funderat på det, man borde kunna skänka sig själv till det. Tänk att få puffa runt i stadens bussar :D
Skicka en kommentar