"Äh, det är bara hormoner"

Jag måste sluta se på program som gör mig ledsen. Alltså, inte ledsen på ett personligt plan. Jag gråter ju till allt. Jag såg precis dokumentären "Mannen som aldrig sett snö" och jag grät. Givetvis. dokumentären handlar om Lennart som edvetslös förs till sjukhus och sedan vaknar upp och minns..ingenting. Han vet inte vad han heter, var han bor eller var han kommer ifrån. Han kan inte längre läsa, skriva eller räkna. Han minns inte sin fru och han minns inte sin dotter.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att ha sin pappa kvar, men ändå inte. Han finns där men inget är detsamma. Det måste vara så som pappa kände med farfar när han glömde mer och mer. Även om han hade stunder då han kände igen oss.

När jag väl börjat gråta kan jag inte sluta. Så nu kommer jag hålla på hela kvällen. Utan att jag egentligen vet varför. Jag tar tillfället i akt att gråta över allt. Lyckan över att jag faktiskt fick nya lungor i tid, att Nils är så långt borta, att det är ännu längre till Oslo... Men efteråt känns det liksom alltid bättre. Selma ligger i mitt knä och sover varje gång. Det är som att hon vet. Hon blir alltid blöt. Stackars kissen..

Här kan ni för övrigt se dokumentären i SVT Play.