ät skit och dö

Igår hade jag en dålig dag. ALLT var fel. Den började egentligen redan iförrgår när maten blev fel. Vi skulle äta panerad fläskkotlett med potatis och sås. So far so good. Mamma skulle göra sås på en gorgonzolaost och det äter inte jag så hon sa att jag skulle få bearnaisesås, helt okej med mig. Jag gillar beasås! När tallriken så ställdes framför mig låg där en klump med kall köpebea och det var så långt ifrån vad jag hade förväntat mig. Inte för att jag förväntade mig hemmaslagen snofsbearnaise, men för att jag fick något annat än det jag hade ställt in mig på. Ni vet hur det är, man ställer in sig på att få något och så visar det sig att man får något helt annat. Jag är inte ens speciellt förtjust i kall köpebearnaise, det funkar liksom på sin höjd till pizza. Och dessutom kan man inte äta bearnaisesås till kokt potatis. Så är det bara. Det är som att ha ketchup till ris. Vedervärdigt.

Så, där någonstans började min dåliga dag och den fortsatte igår. Mamma köpte fel chips trots att hon vet att jag i flera ÅRS tid har ätit OLW Cream Cheese Chips. Hon lär sig aldrig att det är OLW jag vill ha, inte Estrella. Hade det här varit en vanlig dag hade det kvittat, då äter jag ju vilka chips som helst (niggah, please liksom..) När vi skulle äta mat ville min näsa absolut inte sluta rinna, den betedde sig som värsta niagarafallet. Konstant flöde. Vilket gjorde att jag i princip inte kunde andas = skitjobbigt att äta. Detta gjorde inte min tidigare hungersituation bättre. Jag hade skippat lunchen och var således grinig deluxe för att jag var hungrig.

Mamma hade dessutom gjort fel med den hemmagjorda bbq-såsen och var till maten. av någon anledning hade hon tyckt att det verkade vettigt att ha i 3 DECILITER äpperciderVINÄGER istället för det angivna äppelcider. Detta resulterade i att bbq-såsen smakade, tja..lite vinäger.

Och SEN, när vi landade framför tv:n fanns det givetvis inget att se på. Som vanligt. Så mamma och Niklas bestämde sig för att se på American Pie. AMERICAN PIE?! Snälla, den var rolig när man var fjorton år och uppskattade sexistiska och fördomsfulla skämt om kvinnor, homosexuella och handikappade. Men näääää, inte fick jag se på Nyckeln till frihet. Man hade ju faktiskt, ve och fasa, kunnat uppleva något av kvalité!

Gud vad jag hatade världen igår.

Ah, just det. Dippen till chipsen innehöll för lite gräddfil också.

(Jag vill poängtera att min mamma är bäst i världen. Jag hade bara en extremt dålig dag när allt var fel och det hade ingen kunnat ändra på. Jag hatade allt.)