tid

Jag har aldrig riktigt förstått hur mycket mitt lidande har påverkat andra. Man tänker faktiskt inte så mycket på andra när man är så upptagen med att vara sjuk som jag var. Visst tänkte jag på det som jag skulle kunna lämna efter mig om jag dog, men aldrig på hur det påverkade under tiden jag fanns där. Det gick mig liksom förbi. Jag tänkte nog mest att jag ju faktiskt lever, det är ju inte så farligt. Men det är ju bara i ett retroperspektiv man kan se hur illa det faktiskt var. Det är först nu jag kan se hur mycket jag inte kunde göra. Hur jag planerade min dag utifrån hur jag mådde för dagen. Man kunde aldrig planera något. Varje skyltfönster var en chans att andas, "Åh kolla vilka fina skor som jag inte alls gillar för jag gör bara det här för att få stanna upp, hämta andan och kanske hosta en kvart".

Trots allt gillade jag läget. Vad annat kunde man göra? Jag låter som en hurtig Blondinbella, men det var faktiskt bara att suck it up och inse att nu mår jag såhär och det blir inte bättre, om två år kanske jag är död och när var det nu Antony and the Johnsons spelade i Dalhalla. Hur kommer jag dit?

Jag mår bra nu och jag vet inte om ni kan läsa det här men jag länkar ändå. Kajsa skriver så fint hela tiden och jag förstör sminket varje gång jag läser. Satans unge.