a woman gotta do what a woman gotta do

På obestämd tid. Det är såhär nu. Jag fick frågan om jag skulle orka en transplantation till. För mig är det inte ens en fråga om att orka, för vad sjutton är alternativet? Att gå omkring och må såhär? Det fungerar ju inte på något plan faktiskt. För mig finns det bara en väg att gå och den leder inte till ett hål i marken, så mycket kan jag ju säga. (förutsatt att jag inte måste gå under jorden pga av en stundande zombieinvasion)

Jag gör det jag måste göra för att kunna fortsätta äta risotto. Och sen är det tur att man var så groggy dom första dagarna efter tranplantationen att man liksom inte minns precis allt roligt som man var med om. Förutom att jag minns att jag tack vare morfinet hallucinerade fram både det ena och det andra. Bland annat kunde jag inte sluta höra en låt av EMD. Det var värre än alla år jag varit sjuk, tro mig. Högst plågsamt. Jag bad nog till och med mamma stänga av musiken, men den spelades ju bara i huvudet på mig så det gick ju inte.