För ett år sedan hade jag ett liv. För ett år sedan kunde jag gå upp för trapporna till min lägenhet. Nu har jag inte varit hemma sedan långt innan jul. Jag har inte sovit i min egna säng på hur länge som helst. Det känns orättvist att säga att jag inte har något liv, eftersom jag delar det lilla liv jag har med Niklas. Men ni fattar ju vad jag menar, hoppas jag. Jag saknar mitt friska liv. Jag saknar det så att det gör ont ända in i märgen. Och det känns fortfarande som att det inte händer något på sjukdomslösarsidan. Läkarna skickar sina papper fram och tillbaka, men det händer då ta mig fan INGENTING.
Jag blir så trött.
måndag 9 januari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är ganska svårt att inte få ont i magen av att läsa det här.
Det känns som en dålig ide men just nu känns alla ideer rätt dåliga. Media? Det brukar trycka på dem lite så de sätter fart med det dom ska...
Varm kram
Egentligen är det väl inte så att det inte händer någonting alls, det är bara det att det tar sådan fruktansvärt lång tid. Tid som jag känner att jag inte riktigt har att slösa med.
Sen kan jag känna att kommunikationen mellan läkarna, i det här fallet läkarna i Lund och Linköping, inte är den bästa. Aaarghh liksom.
Skicka en kommentar