joråsåatteh

Jag hatar när folk frågar "Hur mår du?". Inte för att jag är en rabiat människohatare (Eller..?) utan för att jag inte vet vad jag ska svara. Ska man vara helt ärlig och säga som det är? Att det är skit och att jag hatar allt? Ska jag ha värsta utläggningen över dom senaste månadernas sjukdomstillstånd? De som känner mig vet att jag aldrig svarar på den frågan. Antingen säger jag "Jo, jag mår bra" eller så ignorerar jag helt och hållet att någon frågar och börjar prata om något annat. Jag gillar helt enkelt inte att prata om hur jag mår. Ibland vet jag inte ens om jag gillar att folk bryr sig. Jag vill helt enkelt inte vara ett orosmoment i folks liv, samtidigt som det känns egoistiskt att ens tänka att jag skulle vara det. Så jag svarar helt enkelt att allt är bra.

frågan

det ordnar sig

det löser sig

Vad tycker vi?

jeans

Just nu har jag klädångest i allmänhet och jeansångest i synnerhet. Jag vill inte ha på andra byxor än mjukisar just för att jag vill slippa att se hur smal jag är. Jag vill slippa känna att mina tidigare FÖR SMÅ jeans hänger som som på en galge på mig. Det är inte roligt alls och när man tänker på det, ganska sjukt. För vem gör klädföretagen jeans egentligen? Dom sitter ju fortfarande relativt tight även om jag är underviktig och väldigt smal. Inte underligt att det existerar skeva kroppsuppfattningar..

Nåja, jag segar just nu hellre omkring i mjukisbrallor och är allmänt slapp istället för att ta på mig jeans. Skulle jag mot förmoan ändå behöva klä mig för att vistas bland folk letar jag upp dom mest bekväma jeans jag har alternativt hittar på något annat så jag slipper se mina smala ben. Vilket är lite trixigt eftersom jag i princip bara äger tighta jeans. Jag gillart ju annars.. Damnit!

flytta sig lite

Jag tyckte förut att min lägenhet var ganska rymlig och stor. Det tycker jag inte längre för nu är det grejor överallt! Det bästa är att det står en fritös i köket. Jag kommer fritera allt jag ska äta. Och lite till. Har hört att friterade Oreos ska vara en delikatess! Och Snickers, oj vad jag ska fritera Snickers!

Hursom, jag är inte så delaktig i den här flytten som jag önskar att jag kunde vara. Niklas och hans föräldrar och mamma och Ludde har fixat och trixat. Jag kan liksom inte bidra med så mycket just nu mer än att peka och säga var saker ska stå. Det känns väl sådär men det får gå för stunden. Så Niklas gör allt jobb och jag pekar. Mitt lata jag tycker givetvis att det är som julafton, men mitt friska jag (som för tillfället har tagit en skamlöst lång semester) tycker att det är vidrigt.

Jag gör som Selma, går omkring och tittar. Hon nosar på allt också, men jag har mina gränser. Någon måtta får det ju liksom vara.. Funderar på hur många kuddar man kan ha i sängen utan att verka helt från vettet. Är det okej att ha ett skrivbord med furuskiva? Hur många möbler får man tvinga någon att ställa på vinden? Hur länge kommer Niklas kockkniv att hålla när jag går lös med den?

Så många frågor, så få svar. Stay tuned!

syre

Öhö, jag är så hipp! jag har sett på My Super Sweet 16, ni vet, det där underbara programmet som går på MTV, där dom följer en liten snorunge som ska ha en stor fest för att han/hon/det fyller HELA 16 år. (Visserligen får man ta körkort i USA då, men ändå..) Jaja, till saken. I något avsnitt såg jag att dom hade en sk. syrgasbar på festen. Hallå! Det har ju jag nu hemma också! Jag är så jävla hipp utan att veta om det! Jag har en "liten" maskin som står och brummar som gör syrgas utav luften i min lägenhet. En helt egen syrgasbar alltså! Jag kan anordna syrgasfester! Synd att den inte kan göra helium och lustgas också..

musik

Ni vet ju hur jag alltid säger att det inte är texten i en låt jag lyssnar på, utan rösten i främsta fall och sedan musiken. Texter är nästan för det mesta irrelevanta. Det är klart att jag kan reflektera över text, men det ligger inte i mitt intresse egentligen. Jag vill åt rösten. Antonys röst. Olas röst. Och ja, även Markus röst. Sen skulle dom kunna sjunga om kvartalsrapporter eller hur man sköter ett grönsaksland.

Den här låten med The Ark ger mig en bra dos av Olas röst. Vad låten handlar om? Det har jag inte en aning om eftersom jag aldrig tänkt på det, jag kan hela texten som ett rinnande vatten men vad låten handlar om, det vet jag inte.

Jag gillar röster.

HOME

JAG ÄR HEMMA. Jag ska aldrig mer lämna min säng. Det har jag väl iofs redan gjort eftersom jag sitter i min soffa nu, men rent teoretiskt. Och så är det ju sånt man säger liksom. Jag har klappat massor på Selma och hon har blivit fet! Hon tjockar väl på sig till vintern antar jag, annars hoppas jag ju givetvis att det ligger små kattbebisar i hennes mage. Men det känns tyvärr föga troligt..Buhu. Nåja, nu ska jag snurra in mig i mitt täcke, inspektera kylen och äta massor av godis. För det är sånt jag gör. Noms.

etiketterad

Jag har fått en diagnos. En etikett och något att arbeta utifrån. Det var inget som kom som en överraskning, det var mer ett bekräftande av misstankar och jag kände mest att det var skönt att veta. Men ptja, det var väl mest det. Se så effektivt jag berättar utan att säga vad det egentligen är för fel på mig. Snajdigt va?

forever alone

Det jobbiga är när man tänker på var man skulle kunna vara. Hemma, bredvid honom. I min säng. I vår säng. Inte ensam på ett rum på ett jävla sjukhus. Och det är ju klart att man alltid ska tänka på det precis just nu, när man ska sova.

I helgen ska han flytta in. På riktigt. Då kommer alla hans saker, alla hans kläder. Och det känns som att jag inte kan vara delaktig för fem jävla öre och det suger. Jag vill vara där och säga hur fula hans glas är. Jag vill peka och visa var han kan ställa sin byrå. Någon måste se till att rätt saker hamnar på rätt plats i köksskåpen.

Fuck.

bra koll

Det är inte utan att man undrar. Under dom dagar jag har legat här så har jag inte en gång fått rätt mediciner utan har alltid fått be om något som saknas eller strunta i att äta något som jag inte längre medicineras med. Då kan man ju undra hur stor koll dom egentligen har och hur är det med andra patienter som kanske inte har lika stor koll på mediciner. Känns ju tryggt och bra.

Tilläggas bör att då var det en läkare som kollade medicinerna med mig när jag skrevs in, hon räknade alltså upp alla mediciner som står i min journal och jag säger om jag äter dom och om det är något mer jag äter. Så det är inte så att det inte finns på papper någonstans.